Långsiktiga mål i kamp mot kronisk smärta

Kronisk smärta eller långvarig smärta är skitjobbig, kort sagt! Det suger och endast vi som gått i samma skor förstår verkligen vad långvarig kronisk smärta innebär. Tänker nu inte heller försöka förklara upplevelsen eftersom det här vänder sig till de som förstår och levt eller lever med kronisk smärta varje dag.

Mål! Mål är viktiga i behandling mot
kronisk smärta!

Låter det konstigt att mål är viktig del av smärtbehandling? Mål är viktiga för att hjälpa hålla oss på rätt väg för att uppnå långsiktiga hållbara framgångar.

En av min tidigare mål relaterade till smärtbehandling har varit att bli smärtfri. Smärtfri, omöjligt?

Endast en sak är omöjlig att säga om framtiden, att någonting skulle vara omöjligt och onåbart!

Läs en gång till tills det landar så förstår ni vad jag menar. Hävdar nu inte att ingenting är möjligt, att jag växer vingar om jag verkligen fokuserar. Jag menar bara att det är omöjligt och dumt att påstå att någonting är omöjligt. För att vara helt ärlig så tror jag att mycket handlar om ren tur, mål och grit, kanske lika mycket tur och grit som sakkunskap och talang.

Långvarig kronisk smärta hjälpte mig fokusera på målet

Sammanfattningsvis kan jag säga att för mig personligen är mål viktiga för motivationen, och motivationen är viktig för utförandet. Utan motivationen låter jag hjärnan hitta på helt logiska och perfekta
bortförklaringar och ursäkter till att göra andra saker än att träna och ta hand om kroppen.

När jag hade som värst ont var jag alltid fullt medicinerad så långt läkaren tillät. Sedan vände det när jag frågade mig själv vad jag ville ha ut av livet. Ville jag vara begränsad av smärtstillande resten av livet eller ville jag göra nånting annat åt saken? Då satte jag upp ett mål om att bli smärtfri utan mediciner! Det var mitt långsiktiga mål.

Efter lite efterforskning kom jag över en bok som heter Hjärnstark hur motion och träning stärker din hjärna, av Anders Hansen.

I början av 1970-talet upptäckte man att det fanns ett slags mottagare (receptor) på hjärncellernas yta som morfinet binder till och det kunde förklara varför det var så kraftfullt. Frågan var bara varför det fanns sådana mottagare på hjärncellerna. Ville naturen att vi skulle bli morfinister? Det verkade inte särskilt troligt, så en mer sannolik förklaring var att hjärnan kan tillverka ett eget morfinliknande ämne och att mottagarna på hjärncellerna egentligen var ämnade för detta egna och hittills okända ämne.

(Anders Hansen 2016, s. 120)

Endorfiner. Det här är forskning från 1970-talet och jag var oerhört förvånad över att fler inte känner till att bl.a. löpning kan generera känsla av eufori och smärtlindring som av somliga idrottare kallas runner’s high.

Simning, cykling, rodd, HIT, och annat konditionsträning kan alla skapa liknande effekt som, enligt beskrivningar av sakkunniga, ska påminna effekten man får med morfin.

Långvarig kronisk smärta behandlas ofta med starka inte sällan beroendeframkallande läkemedel, och jag kan personligen säga att det var enorm vinst för mig att slippa mediciner. Jag satte upp långsiktiga mål och små delmål för att hålla motivationen på topp och idag ett år senare mår jag mycket bättre helt utan mediciner.

Lämna mediciner och börja träna rätt? Rådfråga läkaren först!

Det är ju individuellt som allting annat. Precis som en bild, bok, film eller person kan tolkas på olika sätt så reagerar hjärnan och kroppen också annorlunda mellan olika individer.

För somliga kan det vara oerhört svårt eller även farligt att lämna mediciner och direkt övergå till träning och förvänta sig magiska resultat. Rådfråga läkaren och känn alltid efter eftersom den egna kroppen visar exakt hur den mår om någon bara lyssnar och känner.

Effekten med konditionsträning kommer först efter minst sex veckors träning med minst tre intensiva pass i veckan där pulsen överstiger 70% av ens maximala kapacitet. Det är enligt ovannämnda boken men kan så klart variera så som träningsnivå och intensitet. För mig var även promenad högintensivt till en början då jag knappt kunde röra mig utan smärtstillande. Med tiden kunde jag promenera två tre kilometer och efter par veckor gick jag upp till sex km promenader par gånger i veckan.

Med tiden började jag springa och höjde träningsintensiteten ännu mer och effekten ökade. Eftersom jag då vide ett tillfälle konstant kände runner’s high dygnet runt missade jag varningssignaler och blev övertränad istället. Det är också smärtsamt kan jag säga och därför är mätbar träning bästa sättet. Nu mäter jag noggrant hur ofta och mycket jag tränar och håller mig balanserad.

Önskar er all lycka till med träningen och skriv gärna låt mig veta hur det går!